På Aspö i Karlskronas skärgård så ligger Sveriges enda bevarade 7,5cm tornpjäs m/57 ur den tredje delserien av 7,5cm batterierna. I den tredje delserien så byggdes batteriets tre pjäser, två mätstationer och kommandoplatsen som helt separata anläggningar. Nu finns endast 1:a pjäs och kommandoplatsen bevarade, resten är plomberat.

Under andra världskriget så byggdes ett stort antal lätta batterier längs kusterna, ofta använde man äldre fartygspjäser och batterierna byggdes mycket snabbt. Anläggningarna var ofta väldigt enkla när det kom till förläggning och uthållighet, det saknades bland annat skydd mot kärnvapen. Efter kriget var batterierna omoderna och man beslutade att bygga lättare seriebatterier som ett komplement till de tunga batterierna som var under utveckling.

Från och med sent 1950-tal till mitten på 70-talet så byggdes 30 trepjäsbatterier i tre delserier längs med våra kuster. Batterierna skulle skydda viktiga farleder och varje batteri hade tre halvautomatiska pjäser. Den maximala räckvidden var 12 000 meter och varje pjäs kunde skjuta maximalt 25 skott per minut.

De olika delserierna skiljer sig från varandra då man under byggtiden hann utveckla både eldledningen och byggtekniken:

Serie 1
- 8 batterier.
- pjäserna och eldledningen sammanbundna med en centraltunnel.
- eldledning via centralinstrument.

Serie 2
- 10 batterier.
- mer standardiserat än serie 1.

Serie 3
- 12 batterier.
- varje enhet byggdes i separata anläggningar.
- mätstationerna utrustade med laser & tv-kameror.

Pjäserna i serie 3 batterierna har inga egna reservkraftverk utan dessa fanns i kommandoplatsen (S-platsen). Anläggningen har dock egna tilluftsfläktar med olika filter för gas och radioaktiva partiklar.

Lucka från durken in till nedre delen av pjäsbrunnen.

Durken med hyllor för granaterna.

Ammunitionshissen fylldes på för hand i pjäsbrunnens nedre del, hissen drevs av en elektrisk motor. Röret bakom hissen är till för tomhylsorna som föll ner genom röret ner till ett hylsuppsamlingsrum.

Pjäsen betjänades av tre man uppe i kupolen: sidriktare, höjdriktare och en laddare. Sidriktaren var även pjäschef och avfyrade kanonen med en pedal. Tornet hade 70mm tjockt pansar och kunde vridas 360°.

Höjdriktarens plats i pjäskupolen.

Fortverkets skiss över en pjäs i ett serie 3 batteri.

Det är 1950-tal och hotet om atomkrig anses vara överhängande, man börjar att bygga befolkningsskyddsrum runt om i landet som ska kunna husera en större del av befolkningen vid ett krigsläge. Det finns idag över 65 000 skyddsrum i Sverige, många av dem ligger i vanliga bostadskällare men även i bergrum.

30 meter under centrala Karlskrona ligger Berggårdens befolkningsskyddsrum, byggt på 50-talet med plats för 6000 skyddssökande  under ett eventuellt bombangrepp mot Karlskrona. Skyddsrummet är fortfarande aktivt och ska kunna tas i bruk på 48 timmar. Idag är skyddsrummet endast godkänt för 1600 personer.

Innanför garageporten vid ytan så leder en brant gång ner till skyddsrummet.
Ovanför taket på gången finns ytterligare en gång för att snabbare kunna få ner folk vid ett bombangrepp.

Lutningen är brant och det måste vara svårt att springa ner i gången utan att ramla när flyglarmet ljuder.

Ingången till skyddsrummet är precis som tunneln i två plan för att snabbare få ner folk i tid. Någon nämnde att man räknar med att förvarningstiden idag är 2 minuter.

Tryckvågen från en konventionell bomb eller en kärnladdning gör stor skada på allt som är i vägen, därför finns även här en stötvågsficka som ska minska skadorna på dörrarna in till skyddsrummet.

Gassluss innanför stötvågsportarna

Översiktskarta över undre våningsplanet.

Man räknade med att vattentoaletterna inte skulle räcka vid full beläggning, då ställdes torrklosetter ut som delades av med plastskynken.

Skyddsrummet hade även en civil funktion i fredstid. Här har vid olika tillfällen funnits en rad olika aktiviteter, bland annat diskotek, brottning, bordtennis, luftvapen och bowlinghall m.m.

Trappor på utsidan av bergrummet leder till nödutgången.
Bergmassorna från bygget tippades på ett och samma ställe i Karlskrona, det var där oljehamnen senare byggdes.

Nödutgången.

En kall Januarimorgon 2013 anländer 10 medlemmar i SFHF med båt till byn Landsort på ön Öja i Stockholms södra skärgård. Vi ska få titta på något som fortfarande få har fått se från insidan, Sveriges sista bevarade 12cm Tornautomatpjäs M/70.

Luftintag och nödutgång.

”Krokodilnäbben” kallades den glasfibermaskering som satt över eldröret i fredstid.

Frånluft och avgasutsläpp samt en till nödutgång.

Maskering över inslaget.

Huvudingången, notera kanonen i bakgrunden.

Fram till försvarsbeslutet 2000 så hade Sverige världens modernaste kustartilleri. Flera fasta anläggningar kompletterade av rörligt KA med kanoner och robotar. Numera har vi inget kustartilleri alls. 1965 påbörjades studien för ”ERSTA” (ERsättning Tungt Artilleri) tanken var att ersätta de gamla 15,2cm batterierna som ofta hastigt hade placerats i enkla befästningar före och under andra världskriget.

Saneringsduschar.

Beslutet var att man skulle bygga helt nya automatladdade 12cm tornpjäser med en eldhastighet på 25 skott i minuten och en skottvidd på ca. 25 km. 12 batterier om vardera tre pjäser skulle byggas i två delserier men p.g.a. dålig ekonomi blev endast 6 batterier byggda:

SA – Söderarm
LO – Landsort
SE1 – Slite
YD1 – Ystad
TE1 – Trelleborg
HO – Holmögadd

Söderarm stod klart 1977 och Holmögadd blev det sista batteriet och var klart 1983. Tre batterier exporterades även till Norge och färdigställdes mellan 1989 och 1994.

Varje pjäs är byggd som en självständig enhet och har egen ammunitionsdurk, reservkraft, förläggning och ett enklare kök. Det fanns mat, vatten och reservkraft för att 25 man skulle kunna överleva i 6 dagar utan kontakt med yttervärlden. Byggnaden står på gummikuddar i berget som skydd mot markskakningar.

Ett batteri bestod förutom av de tre pjäserna av ett stort antal stödfunktioner som t.ex kommandoplats, mätstationer, luftvärn, granatkastarställningar och truppskyddsrum. Kommandoplatsen (S-Plats) var en 5 våningar djup byggnad för ledning av batteriet. Sambandet ut till pjäserna var redundant med flera kabelsträckningar och kommandoplatsen hade vanliga master men även höj och sänkbara master i reserv (HSRA).

Varje större anläggning i batteriet (Pjäser, Kommandoplats, Mätstationer) skulle fått EMP skydd men detta slopades i sista stund. De tre norska batterierna fick dock detta.

Ersta var det första systemet att använda den nya digitala eldledningen ArtE 724. Varje batteri hade ett antal mätstationer varav en, mätstation 1 är samgrupperad med S-Platsen. Radarn på matstation 1 och 2 är höj och sänkbar (HSRR) och skyddas normalt av en fullträffsäker pansarlucka. Som komplement till radarn ingår en fjärrstyrd pansarkupol innehållande en TV-kamera samt en laseravståndsmätare kallad AML 702. Detta var för övrigt världens första laseravståndsmätare, till verkad av Ericsson.

Allt detta är idag skrotat och plomberat, det enda som finns kvar intakt är 3:e pjäs på Öja.

De fyra luftvärnspjäserna till batteriet (Bofors 40mm m/48) styrs genom ett eldledningssystem kallat ArtE 725. Detta består av ett TV-sikte, manöverbord och fjärrstyrningsutrustning som här ovan är bevarat i 3:e pjäs. Utrustningen i 3:e pjäs styrde de två luftvärnskanonerna som stod i närheten av pjäsen samt mätstation 2.

Pjäsen som är helautomatisk och vätskekyld sitter monterad i ett pansartorn som är 4 meter i diameter.
Tornet kan vridas 360 grader och sidriktningen kan styras automatiskt genom pjäsdatorn eller från någon av mätstationerna. Höjdriktningen sker manuellt.

Projektilen färdades inte i själva ”pipan” på eldröret utan i ett foder, detta för att mellan fodret och själva pipan så pumpade man kylvatten för att hålla nere temperaturen. Det lilla röret man ser på sidan om eldröret på kanonen är för kylvattnet.

Pjäsen var framtagen för att kunna bekämpa snabbgående mål till sjöss men även mål på land för att kunna understödja arméförbanden vid en eventuell landstigning av fientliga förband. Man kunde skjuta sjömålsgranater eller spränggranater.

Den maximala räckvidden var 27 km men normalt eldöppnande skedde oftast vid 16 till 18 km.
Mynningshastigheten var 880 m/s.

Fylld durk. Durken rymde 800 granater.

Durken idag.

Tryckluft.

Transportör och laddbord.

Ammunitionen lagras i en durk flera meter under markytan, man använder enhetspatroner som väger 46,6 kg. Där ligger de i speciella hyllor som flyttas med en luftkuddetransportör till laddbordet. Där ifrån transporteras enhetspatronerna upp i pjäsbrunnen via ett hisssystem och laddas automatiskt i pjäsen. Tomhylsor leds via en ränna ner i ett utrymme i botten av pjäsbrunnen för senare återanvändning.

Pjäsen betjänas av 12 man, pjäscefen, sidriktaren och höjdriktaren befinner sig i tornet och resten befinner sig i durken.

Nedre delen av pjäscylindern.

För att skydda pjäsen mot markskakningar och övertryck vid en kärnvapenexplosion så kan pjäsen inta skyddsläge. Eldröret dumpas då ner i en gaffel som skyddar mynningen. Tornet sänks sedan ner och förankras i tornringen med ett antal låsklackar. Själva pjäscylindern och durken är direkt sammanbyggda med berget medan övriga våningar i byggnaden är fristående och står på gummikuddar.

På bilden ser man även de stag framför gaffeln som användes vid byte av foder i eldröret.

Manöverpanel för dem två reservkraftverken.

Luftfilter.

Reservfilter.

Reservkraftaggregat. De var dimensionerade så att endast ett kunde driva hela anläggningen.
Man kunde därför alltid ha ström även om ett kraftverk fallerade.

På plan 2 finns luftrening, elcentral, nödutgång samt reservkraft.

En spiraltrappa förbinder våningarna med varandra.

Plan ett innehåller bland annat förläggning, sanitetsutrymmen, pentry, styrning för luftvärnet samt ett materiel och reservdelsförråd. På plan 0 fanns bland annat tankar för färskvatten.

En 12/70 pjäs i batteri Söderarm under avfyrning år 2002.

Pjäsen på Öja är idag museum och öppnade i Januari 2013. Museet är öppet för visningar redan nu, http://www.batterilandsort.se

Ett mycket trevligt bergrum någonstans i Sverige som har en mycket intressant historia.

I slutet på det oroliga 30-talet ville riksbanken ha en plats långt från kusterna där man kunde förvara värdesaker i händelse av krig eller oroligheter. Just denna plats kallades officiellt för ”Avdelning B”.
Här förvarades under andra världskriget en del av Sveriges guldreserv och riksregalierna.

I samma bergrum men i egna avdelningar finns förutom riksbankens valv även en avdelning för flygvapnet och en avdelning för civilförsvaret. Flygvapnets avdelning finns kvar men är tömd på innehåll, i civilförsvarets avdelning finns allt kvar, papper, pennor telefoner och kartor.
En tidsresa utan dess like tillbaka till 40-talet.

Ett verksskydd/skyddsrum vid en fd industri någonstans i Sverige. Mycket är kvarlämnat, bland annat mängder av sand till luftfiltren. Tyvärr är mycket sönderslaget. Bergrummet har även använts som förråd och tennisbana i fredstid.

Ett verksskydd/driftvärn någonstans i västsverige. Verksskyddet hade till uppgift att medverka till skydd och räddningsinsatser vid industrin den skulle skydda och driftvärnet skulle försvara den lokala fabriken/verksamheten. Bergrummet ligger mycket nära en viktig industri. Det stod tidigare en mindre byggnad längst in i bergrummet men den har sedan länge rasat ihop. Ett trevligt men snabbt besök blev det, kul också att det var relativt sparat från klotter.

HC Svanen, fd ledningscentral för civilförsvaret i Köping.
Byggd 1965 och är en tvåvåningsbyggnad i berget på ca 750 kvadrat. Huset står på gummifötter för att kunna röra på sig vid en kärnvapenexplosion. På bottenvåningen finns kök, matsal, dusch, sovsal samt reservkraft och ventilation.

På ovanvåningen finns sambandsutrymmen samt ordersal. På ovanvåningen finns även en nödutgång som leder via ett schakt med stege till hjässan. Mycket av utrustningen är urplockad då anläggningen numera är i privat ägo och håller på att byggas om till säker förvaring. Här skulle mellan 80-120 personer arbeta i tvåskift under kris eller krigsläge.

Sista övningen i berget hölls någon gång mellan 1991 och 1993.

Rrgc O5 M Geten var den första av åtta fasta Radargruppcentraler som byggdes i Sverige.
Anläggningarna byggdes för STRIL 60-systemet och var anslutna till ett antal radarstationer och en höjdradar inom den luftförsvarssektor som Rrgc ansvarade för.
I anläggningen så filtrerades radarinformationen för att sedan skickas vidare till luftförsvarscentralen (Lfc) som hade ansvar för det övergripande läget i sektorn och som tog beslut om insats. Stridsledningen utfördes av radarjaktledare i både Lfc och Rrgc.

Från början skulle anläggningarna ansvara för luftbevakning och stridsledning inom tilldelat område upp till 4000 meters höjd med hjälp av låghöjdsradarstationen Ps-15. När smalbandsöverföring av radarinformation infördes i slutet på 70-talet så ökade antalet radarstationer som kunde presenteras och därmed även användningsområdet för Rrgc/F till att omfatta alla höjder inom ett område. Anläggningarna var bemannade av personal från Flygvapnet dygnet runt och centralerna ledde även incidentberedskapen.

Radargruppcentralerna fanns i en fast version; RRGC/F (fortifikativ) och i en rörlig; RRGC/T (transportabel).
Tekniken till samtliga anläggningar konstruerades av Standard Radio & Telefon AB i Barkarby.

Geten avvecklades 1994.

Maskeringen har ramlat ner över inslaget.

”Hålen” till höger i bild är intag för friskluften, hålen längre bort i tunneln är frånluften.

Den första av två hydrauliska stötvågsportar.

Tre stycken Hedemo-dieslar för reservkraft.

Kyl-aggregat.

OP-rummet, här stod skärmarna som visade radarbilderna, hjärtat i anläggningen.

Telerummet, här fanns alla ”datorer” och kretskort som hanterade all teknik i anläggningen.

LC Oxen, fd ledningscentral för civilförsvaret i Norrtälje.
Anläggningen stod klar 1957 och blev moderniserad 1978, den är i två våningar och saknar nödutgång.
En liten trevlig anläggning som numera är i privat ägo.

Reservkraft finns mittemot huvudingången i slutet på stötvågstunneln.

En lada på en myr någonstans i Smålands djupa skogar. Frågan är hur bilarna kommit hit då det endast finns en mindre stig med spång från ena hållet och en skogsmaskinsväg från andra hållet.